Melodi, meloda, life goes o-on!

Film2home ger extra billiga filmer på lördagkvällarna, som ett alternativ till schlagerhatarna. Bra initiativ, tänkte jag, då kanske man slipper all galla i twitterflödet och Facebook och sånt. Jag hade fel, kan jag säga (och det säger jag samtidigt som jag stadigt ser Megacrew i ögonen och ger Linus en klapp på axeln). Det är märkligt att folk älskar att hata så mycket att de frivilligt sätter sig och tittar på något som uppenbarligen ger dem sådan ångest, sådant illamående, sådana men för livet. Fast det kanske är som med statusuppdateringar på FB – något man gör för att verka bättre än man är (FB: ”Idag har jag städat förrådet och tapetserat om i sovrummet och guuud en sån god hummersoppa jag svängde ihop till middag”, Twitter: ”Mina öron blöder, kan någon bara skjuta det där aset??? #mello”.)

Själv tycker jag både och inte om schlagerspektaklet. Om mellannumren är bra är det kul. Är de bara pinsamma är det inte kul. Ja, öh, det är ju ganska självklart. Lustigt nog hittar jag mer ofta än väntat artister, eller snarare melodier, jag gillar. Till exempel gillar jag Eric Saades Popular riktigt, riktigt mycket. Jag vet att Siewert Öholm fick spel och rasade, som kvällspressen skulle rubricerat det som, över texten, men ärligt talat – vad är det musik allra oftast handlar om? Just det, ”jag vill ligga”, fast med lite andra ord.

Jag lyssnar sällan på texter. Det är väl nåt koncentrationsproblem, att bara höra saker räcker inte för att informationen ska gå in, eller nåt. Istället lyssnar jag på melodi, röst och arrangemang. Det har skrivits många bra schlagerlåtar i detta land som inte gjorts rättvisa i arrangemanget. Den Vilda av Nanne Grönvall och gänget, Hero med Charlotte Perelli, Line of Fire med E-Type och The Poodles – låtar som kunde ha lyfts lite med ett bättre och fylligare arr. Men Popular har en komplicerad ljudbild bakom de enkla ackorden, en snygg stegring, kör som håller ut tonerna och en mer energisk Saade än i debutschlagern Manboy.

I den här första deltävlingen (som jag nog skulle ha missat om jag inte haft barn i schlageråldern, dvs 7) gick jag på 75% ljudbild och 25% hjärta och röstade på Mystery med Dead by April. Ja, Mattias Jönsson, jag vet att du vrider dig i plågor, det har jag sett på Twitter, men jag struntar fullkomligt i hur ”den egna scenen” ser på dem; jag har aldrig hört dem förut men tyckte att låten var riktigt bra och nu blir det Dead by April på Spotify, så det så!

För sån är jag. Jag gillar en del metal. Jag gillar en del pop. Jag gillar framförallt melodisk metal, eller sånt som man absolut inte får kalla för goth metal, eller sånt som i allmänhet föraktas av den så kallade metal-scenen. Men jag har musikrötter i både Carola, Sha-Boom, E-type och Theater of Tragedy, i den ordningen från 3 års ålder upp till 17, och kan inte hjälpa att jag är en selektiv allätare. Iron Maiden är egentligen, om man tänker efter, jävligt mycket schlager.

Loreens låt Euphoria var såpass bra och intressant att jag kommer att lägga in henne på Spotify så fort jag kommer åt. I sin schlagerlåt från ifjol tog hon tydligen inspiration från musiken från Terminator, då kan man inte få annat än creds i mina ögon. Eller öron. The Moniker hade en skön sång som jag gärna hör spelas i Mix Megapol om jag nu skulle råkas på att behöva ratta in den under någon lång bilfärd där Rockklassiker inte funkar. Kan också tänka mig Abalone Dots, gillar deras djupa röster och vackra stämsång.

Svt var tydligen lite oroliga att TV4:s Gladiatorerna ska stjäla showen, men nämnde också att Thorsten Flinck kanske kunde locka ytterligare andra. Anna Charlotta Gunnarsson är orolig att Svt cementerar könsroller - män gör och kvinnor ser ut, enkelt uttryckt, men framförallt är hon orolig för jargongen med sexistiska och rasistiska skämt. Frågan är om de har lyckats i sina försök att få Svt att ändra på sig eller misslyckats, efter kvällens underhållning och pauslåt (som undertecknad fann mycket underhållande, men samtidigt upplevde stor nervositet kring – vad ska folk säga imorgon???) Eller efter Thorsten Flincks tafsande på Gina Darawi. För att inte tala om Sean Banans låttext med ros till svarttaxi och ris till Skattemyndigheten. Få se om det faller Ronny Svensson bättre i smaken än Michel Wenser…

Svt fick också kritik för att endast homosexuella bloggare fick lov att vara officiella bloggare, fast det tycks ha rett ut sig. Tänk vad lite nätuppror kan göra.

Och Gina Darawi. Får man bli lite kär så här på lördagskvällen…? Undrar just om det var en rumpklapp hon menade när hon bad om en Thorsten Flinck-kram. Annars är jag jävligt imponerad av hennes svala kommentarer efteråt.

Sådär. Då har jag gjort något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Blogga om Melodifestivalen.

22 thoughts on “Melodi, meloda, life goes o-on!

  1. @MariaMyhr det var bra skrivet dessutom.

  2. [...] Hej hopp. Nu har här bloggats om Melodifestivalen. Outgrundliga äro Myhrs vägar. Här är länken: http://megazine.se/2012/02/05/melodi-meloda-life-goes-o-on/ [...]

  3. @normalniklas Hehe. Å andra sidan så var den ju bättre än det mesta i gårdagskvällens startfält.

  4. lionswhisper says:

    @MariaMyhr Var ni representerade på vårt Mass Effect 3-event förra fredagen?

Kommentera