Spel: Final Fantasy IX.
Konsol: Playstation. (finns också att ladda ned till PS3 och PSP)
Utvecklare: Squaresoft (numera SquareEnix)
Jag fastnade aldrig riktigt för Final Fantasy VII. Varför har jag ingen aning om. Jag spelade Final Fantasy VIII mer och fastande för det istället. Då tyckte jag att det var det bästa FF-spelet till Sonys Playstation. Ända tills Final Fantasy IX kom.
Magi! Riddare! Trollkarlar med höga hattar! Klassisk Final Fantasy är tillbaka!
När princessan Garnet vaknar upp från en hemsk mardöm, och tittar ut i det vackra Alexandria, är det precis som jag vaknat efter en egen mardröm av högteknologisk futurism. Här kan man njuta av en nostalgisk saga som gjorde de äldre Final Fantasy-spelen innan VII så underbara. Riddare i skinande rustningar, härliga slott och drakar! Till och med Black Mages är tillbaka i sin klassiska stil, och det är just en av dom som är spelets bästa karaktär. Vivi.
Åtta olika hjältar med sina historier!
Zidane. Garnet. Vivi. Steiner. Eiko. Freya. Amarant. Quina. Åtta olika hjältar med sin egen historia att berätta. Alla dessa hjältar har olika egenskaper som kan vara till stor hjälp under striderna som pågår i det 50-timmar långa äventyret. Man kan även under äventyret kolla saker som händer vid sidan om medans man utforskar. Det ger mer djup.
Spelet börjar i Alexandria där ett gäng pirater med huvudrollinnehavaren Zidane i spetsen som ska kidnappa prinsessan Garnet. Men Garnet har en egen plan. När de smiter från slottet får de med sig en black mage, Vivi, och den buttre riddaren Steiner. (som till varje pris vill skydda Garnet, särskilt från den flörtige Zidane) Men det är bara början på något riktigt, riktigt stort.
Karaktärutveckling i strider!
Likt sina föregångare, får man erfarenhetspoäng när man slåss mot fiender. Men det finns en sak till som de kan lära sig, nämligen Abilities. När en karaktär väljer ett visst vapen, skydd och klädesplagg så kan denne lära sig en viss egenskap – till exempel ”Antibody” – som skyddar mot de farliga magierna Poison och Venom. När man fått tillräckligt med AP (Ability Points) så har man alltid kvar den egenskapen. Men man måste använda sig av kristaller för att kunna ha den egenskapen, vilket man får varje gång man går upp i nivå. Ju mer värdefull Ability, desto mer kristaller kostar det. Välj klokt. Abilities påminner mig mycket starkt om Final Fantasy V‘s jobbutveckling.
Jag bör nämna att det är vissa Abilities som bara vissa kan lära sig, som magier. (Vivi, Garnet, Eiko.)
Med kärlek till det förflutna i det grafiska och musikaliska!
Efter att ha besökt världar av maskiner och futurism, som i Final Fantasy VII och VIII, och även till viss Final Fantasy VI, så återgår IX till en värld av gröna skogar, vackra slott och riddare. Fast det finns ju högteknologi i spelet också, men är inte lika mycket som i de förra två spelen. Världen och dess kontinenter har vackra miljöer. Det är verkligen som att öppna en sagobok, och vilken saga sedan. Nobuo Uematsu bjuder på ett av seriens – och spelhistoriens – bästa soundtracks någonsin. Bland annat det magiska introt ”The Place I’ll Return To Someday” eller det mäktiga bosstemat är bara ett smakprov på något som Uematsu borde ha vunnit en Grammy för.
Hur är spelet idag jämfört med då? Slutord.
Det hade gått tio år sedan jag spelat Final Fantasy IX på Playstation, nu har jag lyckats ladda ned det på Playstation 3 hemma. Har magin försvunnit? Nej – den är precis lika stark som den var för tio år sedan. Den sagolika berättelsen, de härliga huvudrollerna och karaktärerna, upptäckandet av en magisk värld och så musiken. Musiken! Det enda som är lite synd är att själva grafiken på figurerna är lite utdaterat, nästan gränsen till ful. Men det övervinns av vackra bakgrunder och charmig dialog. Gammalt men ändå utsökt, precis som ett gott vin. Spelet borde vara perfekt, men det är det faktiskt inte. Det ska jag förklara i tre plus och tre minus nedan:
Tre plus:
- Musiken av Nobuo Uematsu är i världsklass. Få spel har överträffat det, både före och efter.
- Vivi är den charmigaste spelkaraktären av alla. Hans oskyldighet och hjärta av guld är lika stort som hans magiska styrka. Jag älskar honom!
- Att ha återgått till sina rötter var det klokaste Square hade gjort. Tyvärr blev det inte så igen. Men man njuter av detta 50-timmars äventyr.
- Precis som i många RPG, och särskilt Final Fantasy, kan random encounters vara riktigt jobbiga. Ofta vid fel tillfällen inträffar dom, gärna om man ska leta efter en sparpunkt i ett viktigt skede och med dåligt med Potions, magi och Ether. Störande.
- Quina. Jag har inte begripit hennes innebörd i spelet. Men den största frågan är om hur denna figur kom till?
- Det läggs mycket fokus på vissa karaktärer som Zidane och Garnet, men för lite på till exempel Freya och Amarant.
Håller sig då Final Fantasy IX ännu?
Betyget är oförändrat efter tio år. Det är för mig ett av världens bästa spel.
Megazine
Megazine är en nördblogg, driven av nördar och ämnad för nördar likaså. Spel, film, musik, tv-serier - you name it. Nörderier av dess olika slag på ett och samma ställe!
3 kommentarer
Ett av världens bästa spel någonsin, med världens bästa soundtrack någonsin! Med karaktärer som är så lätta att tycka om. Jag spelade det här för första gången sommaren 2010, och det höll alldeles utmärkt. Det tog över titeln som bästa spelet i serien från FFVI. Och jag tror Quina är en förklädd Lickitung från Pokémon. :p
Final Fantasy IX är ett av de få spel som (i sällskap med Ocarina of Time) gör mig till en fullblodshaverist – jag förstår verkligen inte. Karaktärerna har inte ett uns av uppskattningsbarhet (om nu det är ett ord… likeable i rätt böjning är det engelska uttrycket), med Steiner som värsta exempel. Jävla plåtburk!
I princip har de tagit allting som var charmigt med karaktärerna från SNES och gjort en pastisch där alla är idioter. Provocerande bortom räddning… En ytterligare spik i kistan är att striderna är såväl segladdade som sega i sig. Jag tycker att både sjuan och åttan kändes smidigare på den här punkten. Någon som vet om laddandet är lite smidigare på PSP eller PS3 (eller i värsta fall emulator)? Jerry? Bleunt?
Fast samtidigt gjorde Square så mycket rätt att det känns bittert att bara hata. Spelet känns överlag rätt fullt, av såväl bi-karaktärer som sidequests. Städerna är levande! Bara det. Hela systemet med att lära sig abilities o. dyl. fungerar bra och är lagom pilligt och lätt att lära sig. Men när jag mest sitter och stör mig på allting som kommer ur huvudkaraktärernas munnar – i textform, nåja – blir jag bara ledsen.
Jag vet dessutom inte om jag håller med dig om grafiken… I jämförelse med sina två yngre syskon håller den rakt igenom, tycker jag. Men, äh, petitesser… Däremot tycker jag inte liknelsen med Final Fantasy V håller, om man ska framföra någon sorts ordentlig kritik. Där såväl femman som sjuan gjorde alla karaktärerna till tabula rasa, så har de här redan en bestämd roll. Lite mer FFX där, kanske (även om man även där kunde göra lite vad man ville, sådär halvvägs igenom).
Eventuellt värt att nämnas: Numera kan jag även spela detta spel i dess originalform alltså PS-skiva på mitt ps3 =) förut kunde jag inte det så någon uppdatering måste ha ordnat det? På den gamla PS-konsolen jag spelade på först kunde laddningspunkterna vara oändligt långa i stil med 10-15 minuter…. detta förekommer aldrig på ps3 om man kör spelet där. Så jag hoppas detta svarar på Niklas fråga om detta?
annars är allt med spelet sweet tycker jag!
För övrigt så är spelet fantastiskt underbart, bättre än de två senaste föregångarna! Det jag älskar mest med spelet är just de underbara karaktärerna, speciellt plåt-Steiner, Garnet, Quina Quen osv.