Om man isolerar sin tonårsdotter någonstans ute i en kall snöig vildmark, tränar upp henne till en kallblodig mördare så får man en Hanna (Saoirse Ronan). Det tycker hennes far (Eric Bana) är en bra idé. Varför hon tränas till en kallblodig mördare är väldigt oklart till en början, men fadern ser det som en viktig och nödvändig uppfostran.
Men Hanna är dock inte bara en dödsmaskin med instinkt att döda potentiella hot. Hon är först och främst en tonårstjej som är nyfiken på det riktiga livet, och filmen leker med just de kontrasterna. Hur ser det ut när en tjej som bara vill vara normal, är nyfiken på hur musik låter och som bara vill skaffa vänner, samtidigt dödar folk till höger och vänster? Anonyma antagonister som hon dödar med en enkelhet som skulle skicka lönnmördaren Leon tillbaka till skolbänken. Om man ändå tvungen ska jämföra Hanna med en annan film, så är hon mer av en Jason Bourne med samma kala ansiktsuttryck och systematiska teknik när hon tar ut skurk efter skurk.
Filmen starkaste drivkraft är just berättandet. Förutom Hanna följer man parallellt hennes nemesis, en CIA-agent (Cate Blanchett) med hemligt förflutet. Det tar sin tid innan anledningarna till deras jakt på varandra blommar upp och det är uppbyggt väldigt snyggt. Hanna är en frisk fläkt och skönt bidrag till en genre som behöver lite nyskapande. Filmen har dock lite av problemet som många andra filmer har nuförtiden: En grym idé som aldrig riktigt utnyttjas fullt ut. Jag kan inte låta bli att känna att man hade kunnat göra actionsekvenserna lite tuffare och fyndigare än de är just nu. Men det funkar. Lägg till väldigt snyggt foto och häftig musik, så har ni en grym film som är värd att kolla in.
Danijel Djuric
Danijel är en audiovisuell människa från övre Småland. Hans hjärta dunkar ett par extra slag för film, tv-spel, serietidningar och intressanta ljud. Du kan även hitta honom på twitter: mrDjuric
2 kommentarer
Du glömde nämna vilken fantastisk bra skådespelerska Saoirse Ronan är!
ja fan, hon är riktigt bra