Recept på 40/60-tårta (eller Hur ska man göra för att få tjejer att regissera långfilm?)

DN skriver den 2 januari att 2012 kommer att bli ett mörkt år får Svenska Filminstitutets kvinnostatistik på regissörssidan. SFI:s mål är ju 40/60, alltså att könsfördelningen på filmregissörer som får stöd från SFI inte ska fladdra iväg utanför ramen mellan 40 och 60 procent.

Vi satt och snackade om det här en dag, jag och en kollega. Gemensamt för oss är att vi är kvinnor, förhållandevis unga och har gjort egna kortfilmer. Skillnaden nuförtiden är väl att hon fortfarande gör det och jag inte gör det. För min egen del handlade det inte bara om tappat intresse utan också om brända fingrar.

mona lisaPerfektionism
Jag gjorde min första egna kortfilm 2006. Jag skrev manus, castade vänner och vänners vänner, fick hjälp med svärdskoreografi, regisserade och filmade själv och hade åter andra vänner som skötte mikrofonbom och ljus. Det blev en film och den blev kanske inte som jag tänkt från början, men åtminstone ungefär vad jag under arbetets gång kom att förvänta mig. Nästa film gick det inte lika bra med. Vädret var emot oss, tidsramarna var för snålt tilltagna, jag hade inte riktigt förstått manuset och ett band med viktigt material försvann. Och när jag insåg att resultatet inte ens skulle uppnå mina lägsta förväntningar, ja då lade jag ner hela projektet. Och där ungefär slutade jag filma och planerna på att bli filmregissör lades på is. Kanske för att jag insåg att jag inte var perfekt.

Kanske är det där problemet också ligger hos många unga potentiella kvinnliga regissörer. De tror att deras filmer måste vara perfekta redan från början. De vill ha det perfekta manuset att dänga i filmkonsulenternas skrivbord. De vill inte höra att det de skrivit suger, för då tror de att det är de själva som är värdelösa. Killar i allmänhet skiljer på sak och person. Har de skrivit ett dåligt manus skriver de ett bättre. Det är ju manuset det är fel på, inte dem själva.

Underhållning inget jobb
Ytterligare en faktor kan komma sig av hur unga killar och tjejer ägnar sig åt kulturutövande, och hur deras kulturutövande behandlas. I en rapport som heter “När var hur om ungas kultur” från Ungdomsstyrelsen kan man hitta statistik som visar att fler tjejer än killar ägnar sig åt kulturutövande i skolan (musik t ex) medan fler killar än tjejer ägnar sig åt kulturutövande på fritiden. Det är också skillnad på vilken typ av musik som spelas – i skolan är det mer klassiskt, på fritiden (läs: studeförbundens replokaler) är det mer rock. Tjejers yrkesambitioner med sitt kulturutövande sjunker drastiskt i gymnasieåldern, medan killarnas istället ökar. På gymnasiet petas estetiska ämnen ut i periferin och är “valbara” och inga “kärnämnen”.

Kan det vara så att tjejer lyssnar mer på auktoriteter (skolan) som hävdar att man måste ha ett riktigt jobb och en riktig utbildning, och att kultur måste ha en pedagogisk poäng och vara lärorikt, medan killar lyssnar mer på dem som går sin egen väg, som verkligen satsat på att göra karriär på sitt fritidsintresse och är mer inriktade på att ha kul?

Det är förstås väldigt svårt att utifrån siffror utläsa vilket som kom först, hönan eller ägget. Man vågar väl påstå att den uppfostran killar respektive tjejer får, samt det beteende de utvecklar, handlar både om biologi och sociologi. Men oavsett hur det hänger ihop så tycks det mig som om unga killar är mer benägna att leka med filmmediet än unga tjejer. Tjejer har djupa, känslosamma manus medan killarna har actionidéer. När man är nybörjare är det lättare att göra rolig film än allvarlig film, och så faller tjejerna så att säga på eget grepp – de tror att de är sämre än vad de är bara för att killarnas filmer går hem hos publiken. Är filmerna dessutom gjorda i skolan ger draman om angelägna ämnen mer creds från lärare i grundskolan än vilda slagsmål och vapenviftande.

Teknik
Så finns det ytterligare en grej. Tekniken. Tjejer har lika goda förutsättningar som killar att lära sig teknik, det är inte det det handlar om. Men om jag återigen utgår från mig själv så tycker jag att teknik är tråkigt. Jag är intresserad av att berätta en historia så snyggt som möjligt, inte att skruva på reglage och ställa in skärpa och mixtra med mikrofoner. Men teknikkunskap krävs för att det tekniska ska bli bra, det säger sig självt. Och även om ett bra manus alltid är ett bra manus så kräver publiken snygg bild och bra ljud för att kunna ta till sig berättelsen. Dessutom kommer jag själv tycka att filmen suger om den inte ser ut som jag hade tänkt.

Men om man då inte vill ägna majoriteten av sin tid åt teknik, då kan man väl skaffa sig ett bra team? Jo, fast då har vi nästa problem: tjejer jobbar oftast ensamma. Killar är vana att leka ihop en fem-sex stycken. Tjejer leker två och två. Så är det ju, eller hur? Och tjejer vill ha kontroll, vill inte riskera att deras projekt helt faller i händerna på tekniknördarna som bit för bit tar död på deras drömfilm (vilket höll på att hända med min andra film, varpå valet blev mindre avancerat filmande, men jag hade åtminstone kontroll över det).

filmoklappaLösningen?
Jag tror att det behövs ledare som kan hjälpa tjejer att jobba i större grupper, även ihop med killar. För de filmare som är proffs idag, de har oftast börjat som ett kompisgäng som filmat för skojs skull och stöttat varandra under vägen. Det behövs också enkel teknik som är kul att jobba med och som inte tar tid från det viktiga, själva filmberättandet. Tjejer måste också få veta att det är helt okej att leka med kameran, att göra film som är kul snarare än film som är bra (och här kan studieförbunden hjälpa till genom att visa att även tjejer är välkomna där). Genom att lattja runt bygger man upp den tekniska och bildberättarmässiga säkerhet som behövs för att kunna göra riktigt bra draman, och det tekniska behöver inte vara ett hinder. Under tiden lär man sig manusförfattandets ädla konst och skaffar sig erfarenhet, och framförallt lär man sig att koppla ihop lust och glädje med filmande.

Alltså. Skippa alla “lär dig filma”-kurser för tjejer och satsa istället på riktigt bra ledare som tar vara på intresset och potentialen hos unga filmare, oavsett kön, och som kan få dem att samarbeta om sina filmardrömmar.

Kloka ord från Kjell Sundvall
Visst är det så att i en bransch som domineras av män (även på filmkonsulentsidan) är det svårt att känna sig välkommen som kvinna. Då kanske man vänder redan i dörren, även om man har en vinnande filmidé. Där kanske kvotering är det enda rätta, åtminstone till en början. Men jag tror ändå att det är ligger mycket sanning i Kjell Sundvalls utskällda uttalande till Aftonbladet den 12 april i fjol, att kvinnor borde “spotta upp sig och göra mer dramatisk film”.  Vill man kunna tjäna ihop sitt levebröd på film måste man, i dagsläget, göra film som den stora publiken ser. Och actionfilm betyder nödvändigtvis inte hjärndött. Faktiskt.

*Var vänlig observera att denna bloggpost är skriven helt utan vetenskapliga ambitioner och med ett stort mått generaliserande.

Stora kvinnliga regissörer:
Kathryn Bigelow – The Hurt Locker
Mary Harron  - American Psycho
Catherine Hardwick – Twilight
Ella Lemhagen – Kronjuvelerna
Maria Blom – Masjävlar
Jane Campion – The Piano
Liv Ullman – Trolösa
Patty Jenkins – Monster

One thought on “Recept på 40/60-tårta (eller Hur ska man göra för att få tjejer att regissera långfilm?)

  1. [...] kvinnliga resp manliga filmregissörer har jag gett mina två (eller är det fem?) cents i frågan: Recept på 40/60-tårta (eller Hur man ska göra för att få kvinnor att regissera film) på Megazine.se [...]

Kommentera