I Begynnelsen.
Jag har alltid gillat att samla. Med alltid menar jag verkligen från första början. Ja kanske inte när jag var spädbarn, men hade jag kunnat så hade jag nog haft ett lager med nappar, skallror eller vad spädbarn nu tycker är roligt. När jag blev äldre blev det en hejdundrans jakt på actionfigurer. Eller jakt och jakt. Som bortskämd snorunge räckte det med att slänga sig på marken och vråla. Masters Of The Universe (He-man), Star Wars, Action Force (G.I. Joe) och andra figurer. Min mor insåg redan då att det kunde gå överstyr och lärde sig snabbt vilken franchise som mina första figurer tillhörde. På det viset satte hon en gräns så att jag inte skulle sväva över och börja samla på nya figurkollektioner utan hålla mig till de utvalda jag hade börjat med. Det var med en viss bitterhet som jag på avstånd kunde vara avundsjuk på mina kompisar när Transformers blev hett och de började samla på robotfigurerna.
Film och Musik
Jag blev äldre, fick världens coolaste moppemusche och CD (liten plastskiva med blänkande yta som kunde spela musik) var det nya heta. Det blev självklart något jag hakade på. Alla mina besparingar gick åt att köpa skivor. Det var inte bara musiken jag gillade, jag älskade även att bläddra i konvoluten och läsa låttexterna och tacklistorna. Hade man tur fanns det även coola bilder. Sakta började jag även få upp ett filmintresse och min VHS-samling (svarta små plastlådor som har film i sig) började stjäla utrymme. Någonstans där började även min spelsamling göra sig hörd, men inte på samma sätt som musiken och filmerna.
När man blev äldre
Några år senare började jag DJ:a och på den tiden var det vinyl (stor svart och platt skiva som snurrade runt och hade musik gömt i sig genom karvade spår) som var basmaten för skivspelarna, och då började min samling även där. Precis som med CD, älskade jag att köpa den i fysisk form, känna lukten av den nyköpta skivan och analysera designen på omslaget. Musik fortsatte med CD och film mediet gick snabbt över till DVD (ser ut som CD men har film i sig), som sedan gick över till BD. Intresset för spel tog också fart och vips började min samling där också. Min samling växte och växte.. förlåt, växer och växer eftersom jag fortfarande samlar.
Det virtuella stegar in
Parallellt med med min fysiska samling, började även nedladdningskulturen att ta form och det var ”såååå 1990 att samla fysiskt”. Nu var det inte längre imponerande med hyllor fyllda av fodral, utan man skröt om hur ”många giggabajt hååådisk med musik och filmer” som man hade fyllt. Det får jag höra när folk besöker mig och ser mina hyllor. Oftast får jag jag en titt på hyllan och sen frågan ”Varför?”. Och jag svarar ”Varför inte?”. Av någon anledning anses man vara omodern och bakåtsträvande om man gillar att ha sin musik, film och spel i fysisk form. Jag vill dock hävda att samling innebär mer än att man har ett visst antal samlat (kvantitet), utan värdet i att man valt just de speciella produkterna man har i hyllan (kvalitet?). Att fylla sina hårddiskar bara för att man kan, är (enligt mig) inte att samla. Det är en kapplöpning som jag inte är ett dugg intresserad av. Jag är intresserad av allt från filmens innehåll till den grafiska designen som kommer med omslagen.
Metaforiskt jämfört, att köpa utvalda produkter är som att samla de finaste stenarna man hittar på stranden. Att fylla sina hårddisk genom att pressa sitt bredband på 30 filer samtidigt från Pirate Bay´s ”populäraste nedladdningar just nu” är som att ta en handfull grus och stoppa den i sin ficka.
Men det här är inte tankar om nedladdning eller inte. Folk får ladda ner om de vill, så länge de är medvetna om deras kriminella handlingar och inte gömmer sig bakom skitsnack där de anser att film och musik är någon form av rättighet. För det är den inte och det är en annan diskussion. Jag försöker sätta fingret på varför jag föredrar mitt samlande i fysisk form. Varför den känns speciell för just mig och för många andra.
Virtuell samlande
Men något har hänt nu. Julen 2011, skramlade min fru och hennes familj ihop till en Nintendo 3DS. En present som var väldigt uppskattad. Jag lärde mig snabbt att om jag har min maskin i sleep mode och promenerar runt på stan, så kan jag träffa andra 3DS ägare och samla på dem i min maskin. Först trodde jag det var ett önsketänkande från Nintendos sida och att det bara skulle funka i Japan. Men i Sverige? Vilka orkar springa runt med sin 3DS dagarna i ända, påslagna för att hitta andra användare? Men jag testade. Jag skulle besöka en vän och hade med mig min 3DS när jag tog pendeln. Och jag fick napp! Jag var så fascinerad av att se min mii träffa en annan mii och lägga till denne i samlingen, att jag efter det började ha med mig min 3DS överallt bara för att samla på andra mii.
Här hade jag äntligen hittat en typ av samlande som funkade i virtuell form, för det hade varit jäkligt bisarrt om jag hade försökt samla på de fysiska ägarna. Ev en onödig konfrontation som jag nog inte är redo att ta. Min poäng i det här stycket är just, att på det här sättet går det att samla virtuellt. Det är en lösning som inte går att göra i fysisk form och därför gör samlingen unik. Samlingen innebär även att det gör det möjligt att kunna spela spel och få pusselbitar till 3D bilder genom att man möter andra mii´s . Och det är även roligt. Tycker jag iaf.
Men nu ska jag iaf runda av mina tankar, det är dags för att ta en promenad med min laddade 3DS och se om jag stöter på andra användare.
So long!
Danijel Djuric
Danijel är en audiovisuell människa från övre Småland. Hans hjärta dunkar ett par extra slag för film, tv-spel, serietidningar och intressanta ljud. Du kan även hitta honom på twitter: mrDjuric
1 kommentar
Det enda jag kan tänka på är i princip att allt samlande på elektroniskt material, är samlande på material med väldigt begränsad livslängd. Disketterna är väl tömda på allt sitt material om 10-15 år, och mina SNES-spel kommer jag väl snart tvingas börja byta batteri på. CD-skivor vette fan hur länge de överlever. Samtidigt har jag ett par böcker – numer min största samlarlast, billigt och lärorikt – som har 70-80 år på nacken, som fortfarande sitter ihop och är fullt läsbara. Och antagligen kommer vara det när jag dör om 100 år (jag planerar att bli drygt 125, för att få 50 år av pension).
tl;dr: som samlare känns det ruttet att allt fast förflyktigas, och det väldigt snabbt. Förutom böcker. Böcker är awesome.