Möt kapten Cranston. En level 32 smugglare, vars dubbla ”blasters” är fruktade över hela galaxen. Där många smugglare kanske har en tendens att inte kunna stå emot girigheten och den mörka sidan är Cranston en rättvisans man. Han står upp för de svaga, likt en rymdens Robin Hood. En hjälte för folket men en nagel i ögat för de styrande makterna.
Ett par veckor med Star Wars: The Old Republic har nu passerat och det är bara att konstantera att jag är fast i MMO-träsket igen. Det är inte med en negativ ton jag säger det, utan det är ett vackert träsk det här. Jag tycker om de sociala aspekterna som ett MMO har, för jag tycker spelupplevelsen berikas av att man får dela den med likasinnade. Även om man kanske känner för att göra sina uppdrag ensam, kan det vara skönt att springa på andra människor i världen som gör samma sak. Det gör att man inte känner sig lika ensam, som man ofta kan göra i singleplayer-spel. Dessutom älskar jag rollspelandet där jag väljer vilken roll jag vill ha och den är sedan betydande för hur jag kommer prestera med andra. Det i kombination av ”grindandet” efter bättre utrustning har en betydande roll för hur man i grupp tar sig an en svår boss eller hur pass bra man står sig i PVP.
SWTOR har allt det här som vi är vana att se i t.ex. World of Warcraft eller Rift. För den inbitne mmo-spelaren innebär det grindande efter bra utrustning, hitta sin roll (”dps”, ”tank” eller ”healer”). Vi har olika instanster, raids och PVP i olika former. Man kan skapa guilds osv. Allt finns med, allt känns igen. Stora skillnaden är att Bioware har försökt lägga större fokus på historieberättande och på så sätt göra karaktären man spelar mer levande. Detta gör man genom att använda röstskådespelare och ”cut-scenes” vi alla dialoger, vilket gör att man får en annan inlevelse i vad som ofta i andra MMOs kunde kännas som meningslöst ”questande”. Dessutom erbjuds man ofta möjligheten att påverka utgången av olika uppdrag man gör, dock inget djupare än ett val för den sin vill spela som god eller för den som vill vara ond. Dessa ”light/darkside”-poäng man sedan samlar ihop gör att man får tillgång till lite olika utrustning.
Fast helt problemfritt är det inte, för ganska snabbt blir man trött på att lyssna på alla långa dialoger. Som allt för ofta är alldeles för dåliga, då det känns som röstskådespelarna inte sätter sig in i situationen utan använder samma iskalla känsloläge hela tiden. Oavsett om karaktären i fråga är skitförbannad eller jätteglad. Så där tappar man lite av inlevelsen. Dessutom skiljer sig inte uppdragen sig jämför med andra MMOs utan även här handlar det oftast om att samla ett visst antal av detta, eller döda ett visst antal av det. Vilket gör att de långa dialogerna ibland bara drygar ut och gör spelet ännu långsammare. Tack och lov kan man med en enkel knapptryckning snabbspola dialogerna, men ibland önskar man att man kunde stängt av dem helt. Jag hade nog hellre sett att man kanske bara använde sig av röstskådespelare och cut-scenes när det kommer till karaktärens huvudberättelse, för det är den man är mest intresserad av än alla sidouppdrag man gör. För som sagt, Bioware har lagt stor fokus på att berätta en historia om karaktären man väljer att spela. Av de 8 olika klasser du kan välja mellan att spela, fyra på republic-sidan och fyra på empire-sidan, har alla en egen och unik historia att spela igenom. Vilket ger lite mera liv åt ens karaktär och främjar rollspelandet.
Du kan som sagt välja mellan fyra olika klasser, beroende på vilken sida du väljer (ungefär lika många raser finns det också att välja mellan). I korta drag kan man säga att det är två närstridsklasser med lasersvärd och två klasser med fokus på distansvapen. Tillägas kan väl att det är närstridsklasserna som använder sig av ”kraften” och har en del distansattacker också. Det som är positivt med de olika klasserna är att de har alla en stor variation på hur du kan skapa din karaktär. Nästan alla klasser erbjuder dig möjligheten på att kunna välja på att vara ”tank”, ”dps” eller ”healer”. T.ex. för att ta min Smuggler-klass jag spelar just nu. Kan jag vid level 10 välja om jag ska vara en ”gunslinger” med fokus på dubbla ”blasters” och göra mycket skada eller ”scoundrel” som kan fokusera på antingen göra skada eller att vara en ”healer”. Båda valen öppnar sedan upp för tre olika ”träd” att dela ut min poäng jag får för varje ökad level från 10 till 50. Dock vill jag ge ett litet minus då när jag väl har valt antingen ”gunslinger” eller ”scoundrel” kan jag inte gå tillbaka och ändra. Det enda jag kan göra är att ta bort poängen jag satt ut i de olika träden (till en viss kostnad), men jag kans inte skifta från mellan ”gunsligner” och ”scoundrel”. Dessutom kan jag bara ha en enda ”build”. I t.ex. World Of Warcraft kunde man ha två, där man ofta hade en ”build” för PVE och en för PVP. I Rift kunde man ha upp till hela fem stycken vill jag minnas. Detta hoppas jag att Bioware ser till att se över möjligheterna att införa att kunna ha flera olika ”builds”.
Vad det gäller Star Wars-världen som Bioware har byggt upp var jag till en början inte direkt imponerad. Områdena och miljöerna kändes stängda, innehållsfattiga och rent ut sagt trista. Man slogs inte av den sagokänsla och öppenhet som områdena i t.ex. World of Warcraft har. Långa stunder kändes det som man bara sprang i långa korridorer och sköt/slog ner fiende efter fiende utan att känna någon som helst upptäckarglädje i de område man besökte (tänker främst på Coruscant trista och repetativa miljöer). Tills det att man kom till Tatooine/Alderaan runt level 25. Äntligen fick man känslan av öppna och levande världar, som dessutom är gigantiska. Båda världarna är en fröjd för ögat och det var med ett leende på läpparna jag utforskade de båda.
Förutom ens karaktärs berättelse, alla uppdrag och instanser finns det en hel del annat att pyssla med också. PVP som vi är vana ett se i den här typen av spel finns, som dock känns lite fattig då det endast innehåller tre olika spellägen (plus PVP i de öppna världarna om du spelar på en PVP-server). Sedan har vi också olika yrken att specialisera sig i. Fast jag vill främst lyfta fram två andra saker. Bland annat finns det ett trevligt kompanjonssystem, lite likt det man ser i Guild Wars (fast man kan bara ha en kompanjon med sig åt gången) och dessa kompanjoner man samlar på sig under resans gång blir en del av ens berättelse. Man kan dessutom uppgraderas deras utrustning osv. Sedan är det dessutom ens kompanjoner som utför jobbet i de yrken man har valt att specialisera sig inom. Man kan skicka ut de på uppdrag att samla in crafting-material och det är även de som ”craftar” de saker man kan göra. Dessutom kan man skicka iväg henne/honom på och sälja all ”loot” man har i sin ”inventory”, vilket gör att man kan fokusera på sina uppdrag än att ta sig till en ”vendor” att sälja av saker stup i ett. Ett annat inslag som friskar upp SWTOR är att man en bit in i spelet får sitt alldeles egna rymdskepp. Det använder man sig av för att smidigt ta sig mellan de olika planeterna, men man kan även göra särskilda rymd-uppdrag och uppgradera sitt rymdskepp med bättre utrustning. Rymduppdragen kan liknas vid spelet ”Star Fox” till Nintendo 64 och känns som ett trevlig litet minispel att ta sig an när man är lite trött på questandet eller väntar på att ens kompanjoner ska bli klara med att göra den där nya feta ”blastern” du kan göra.
Med 18 levlar kvar till maxnivån 50 är där fortfarande många planeter kvar att besöka och det känns som det är mycket kvar av min karaktärs berättelse. Lägg därtill allt annat runtomkring som man kan göra finns där fortfarande mycket kvar för mig att göra. Dock har jag än inte fått den här härliga känslan jag hade när jag spelade World of Warcraft som mest, eller Rift (kanske också beror på att jag har en större kärlek till fantasy än sci-fi). Jag känner att den sociala biten inte tagit fart i SWTOR än och att de flesta springer omkring och spelar på egen hand. Trots många människor på servern jag spelar på är det ofta svårt att hitta folk till instansanser (en dungeon-finder likt i World of Warcraft måste implenteras snarast) och ännu ser man inga förfrågningar om att delta i raid-grupper för att ta ner de många unika och stora bossar som finns utsprida lite här och var på de olika planeterna. Dels tänker jag att det kanske är för att spelet med sin karaktärs unika berättelse kanske gör spelet till ett för mycket singleplayer-spel och folk kör på egen hand, men snarare är det nog att det är så pass nytt och man får nog ge det lite tid. Vad jag minns växte de sociala bitarna sig allt starkare med tiden i World Of Warcraft. Så jag ser med spänning på SWTORs framtid och vad det kan växa till att bli.
Megazine
Megazine är en nördblogg, driven av nördar och ämnad för nördar likaså. Spel, film, musik, tv-serier - you name it. Nörderier av dess olika slag på ett och samma ställe!
1 kommentar
Just den här skillnaden i grafisk design, WoW är mer tecknad serie, SWTOR mer realistiskt, tror jag gör att det är svårare att leva sig in i SWTOR – så länge man rollspelar med andra personer eller springer runt och questar åtminstone. Det har nog med den här identifikationskurvan att göra, att när grafiken är som mest realistisk blir den som mest orealistisk, eftersom skillnaden mellan fejk och äkta är så påtaglig just där. Questdialogerna däremot gör att jag sugs in som i en riktigt bra film (även om jag håller med att röstskådespeleriet känns lite urvattnat ibland).