En, två.. tre hejdukar som irrar omkring under mig. Mörkret omfamnar mig där jag sitter på en Gorgoyle och bevakar mina byten. Min monitor visar att pulsen är hög hos alla tre.
- Visa dig själv din jävel! Skriker en av dom och skjuter sönder djävulsstatyn som jag nyss lämnat. Jag svingar mig vidare till nästa staty för säkerhetsskull. Sätter mig på huk och följer stegen när en av dem är på väg rakt under mig. Plötsligt firar jag ner mig, knyter en snara runt honom och innan de andra hunnit reagera, hänger han upp och ner från statyn och skriker i panik. De andra springer snabbt dit och jag svingar mig vidare till en säkrare plats. Undertiden som de diskuterar vad som händer, plockar jag fram min batmorgan och siktar in mig på en av dem. Jag kastar. Den åker i en perfekt bana, träffar skurkens axel, han får panik och skjuter i luften. Efter att han fått en utskällning av den andre, delar de upp sig. Perfekt.
Jag svingar mig mellan statyer och tak, följer en av dem, tills han är tillräckligt långt bort från den andre. Där skuggorna är som mörkast, hoppar jag ner och han hinner inte ens reagera förrän han ligger avdäckad på marken. Den siste försöker få radiokommunikation, men när han inte får respons söker han snabbt till den plats där hans avsvimmade kumpan ligger. Själv har jag smällt in i skuggorna, och när den siste i panik vädjar om nåd och vill ge upp, stiger jag fram. I am Batman….
Batman Arkham City skulle kunna kallas en Batmansimulator. Allt det som känns som Batman från serietidningarna och filmerna har snyggt packats in spelet. Det gothiska och smutsiga sätter en grund som känns trovärdig för Batmans universum. Ljudet (se ”Årets bästa Ljud och Musik”) är magnifikt och perfekt. Den är minimal där det behövs och ökar i styrka när all action sätter igång. Alla välkända och mindre kända skurkar finns med och det är sökandet efter dem som är den röda tråden. En röd tråd som består av en välskriven historia, ännu bättre sidohistorier och vändningar som lurar en gång på gång och puttar sluttexterna ännu längre fram. För just när man tror att man närmar sig spelets slut, så växer spelet och blir större. Bossarna måste alla besegras på olika sätt och alla känns unika. Till exempel Mr Freeze kräver en hel del klurande och varierande attacker. Eftersom han lär sig dina attacktekniker, måste varje anfall vara unik och det krävs att man utnyttjar alla attacker och prylar man samlat på sig under spelet.
Jag skulle kunna skriva 20 sidor varför spelet är så bra. Men jag ser hellre att folk köper och spelar spelet, för det måste upplevas.
Skribenters första plats:
Danijel: Batman: Arkham City
Niklas: Batman: Arkham City
Mattias: Dark Souls
Mikael: L.A Noire
Marcus: Super Mario 3D Land
Robert: Rayman Origins
Tidigare skribent:
Niclas: Portal 2
Topp 5 placeringarna av årets spel är framröstade av skribenterna hos Megazine, som har fått dela ut poäng till sina favoritspel.
Danijel Djuric
Danijel är en audiovisuell människa från övre Småland. Hans hjärta dunkar ett par extra slag för film, tv-spel, serietidningar och intressanta ljud. Du kan även hitta honom på twitter: mrDjuric
[...] skrivit om årets bästa spel: Spelkriget, Midnite Gamer, Sätrapöjk, Aftonstjaerna, Spelkänsla, Megazine, EmmyZ, Spelföräldrarna Rate this: Share this:TwitterFacebookLike this:GillaBli först att [...]
[...] skrivit om årets bästa spel: Spelkriget, Midnite Gamer, Sätrapöjk, Aftonstjaerna, Spelkänsla, Megazine, EmmyZ, Spelföräldrarna Dela det här:Like this:GillaBli först att gilla denna post. This [...]
[...] om årets bästa spel: Spelkriget, Midnite Gamer, Sätrapöjk, Aftonstjaerna,Spelkänsla, Megazine, EmmyZ, Spelföräldrarna, Vill vara gamer, QN2 Spread the word:FacebookTwitterE-postLike [...]
[...] skrivit om årets bästa spel: Spelkriget, Midnite Gamer, Sätrapöjk, Aftonstjaerna, Spelkänsla, Megazine, EmmyZ, Spelföräldrarna, Vill vara gamer, Slash dubble jump, QN2, Mediabloggen, Zejho, [...]