Tycker ni som jag att det saknats något riktigt actionfyllt spel med horder av fiender som väller in och bara väntas på att få skjutas ned, eller för den delen göra ned med närstridsvapen? Jasså? Ja men då kan jag ju glädja er med att Warhammer 40,000: Space Marine (hädanefter bara kallat Space Marine) är precis ett sådant spel. Fullt ös medvetslös är en ganska passande term när man pratar det här spelet.
Spelet är en blandning mellan tredjepersonsaction med massor av närstrid och en shooter där det gäller att skjuta orscher i huvudet. Hoppa kan man inte göra men ibland får man en slags jetpack som gör att spelet byter lite karaktär och låter oss ta oss fram på via lite plattformsmoment.
Jag har aldrig bekantat mig med något spel från Warhammer-serien förut så jag kan ingenting om den värld som jag hamnar i. Jag spelar en Space Marine vars namn jag glömt bort redan. Jag och mina Tempelriddarliknande Space Marines bröser hamnar på en planet full med massor av Orcher. Rymdorcher kanske man ska kalla dem för. För det är inte den vanliga Orchen som vi lärt känna via Tolkins böcker utan en mer avancerad (om än grön och ful) orchtyp som finns i alla möjliga storlekar och utförande. Vissa med riktigt avancerade vapenarsonal medan andra springer runt med yxor.
Det är action för första stund. Jag vet att Relic Entertainment försöker berätta en historia bakom all action men den känns till en början ganska avlägsen. Sen när berättelsen faktiskt tar fart så är spelet så långt gående att eftertexterna nästan hinner rulla innan jag märker det. Men berättelsen är lite klyschig på det där härliga matinésättet som man så väl känner igen. Hjältar som sviker, halvgudar, demoner och den lilla människan som ska räddas.
Striderna är varierar ganska mycket och det beror på att man får väldigt många olika sätt att ta sig fram på. Det är lika bekvämt att prickskjuta fiender på långt håll som det är att hamna i en närstrid och avsluta striden med att såga itu en orch. Spelet uppmuntrar både spelstilarna och det gör variationen ganska bra. Ibland (ofta) kommer det dock sådana horder av fiender som tvingar mig som spelare att gå in i närstrid oavsett om jag vill eller inte. Tack och lov så har man en hälsomätare som som fylls på när man aktiverar sin ”Fury” som man samlar på sig under striderna. Under vissa tillfällen mot slutet är det helt livsnödvändigt att använda denna förmåga på rätt sätt för att överleva.
Tyvärr så tappar spelet lite fart ibland och även om jag verkligen gillar kontrollen så blir det lite monotont med alla striderna mot slutet. Något annat som störde mig lite var att världen vi hamnar på hade kunnat bli så mycket mer stämningsfull. Nu är miljöerna istället ganska tråkiga och det enda som Relic Entertainment smyckat spelet med är olika varianter av kranium. Men bortser man från dessa små brister så är det här framför allt ett grymt kul spel att spela. Jag har roligt och jag kommer på mig själv att längta tillbaka till det hela tiden. Nästan så pass mycket att jag skulle kunna våga testa på det i deras multiplayläge. Jag får se om jag vågar.
Niklas Storm
Grundare till Megazine. Förutom att känna sig nördig när det gäller det mesta så försöker han även se på sakernas tillstånd med kritiska ögon.Twitter: normalniklas | Mail: kontakt | 3DS: 5413-0006-3384 | PSN: devylia | Xbox Live: devylia
2 kommentarer
Du vet att du (huvudsakligen) fyller på din hälsomätare genom Executions, va? Om du bara fyllde på den när du aktiverade din Fury så måste det ha blivit ett väldigt svårt spel.
Kul att du ser det som ett helt okej röjarspel. Det var uppfattningen som jag fick när jag spelade demoversionen, men en del recensioner som rullade in tidigare verkade såga det, så jag blev lite orolig. Men jag ska nog plocka upp det så småningom.
Sebastian Åkerberg bloggade nyligen om En djupdykning i grunt vatten
mjo det vet jag men min ragemätare fylldes på ganska fort, speciellt i närstrid